Storpolitiska hemligheter läcker nästan alltid ut. Bara någon vecka efter bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland hösten 1917 avslöjade Pravda, den nya regimens officiella organ, att en hemlig överenskommelse ingåtts året innan mellan Storbritannien och Frankrike. Dessa båda kolonialmakter hade i största hemlighet, i det så kallade Sykes-Picot-avtalet, beslutat hur Mellanöstern skulle delas upp dem emellan efter första världskrigets slut.

Det osmanska rikets tidigare provinser Basra, Bagdad och Mosul, som hade helt skilda etniska och religiösa särdrag, omformades 1921 av Storbritannien till en enhetsstat; och så föddes det vi idag känner som Irak. Shiiter, sunniter, kurder, assyrier, turkmener och ytterligare flera grupper blev till brickor i stormakternas spel snarare än medborgare i en i verklig mening självständig stat.

För den som känner historien kommer dagens sönderfall i Irak inte som en blixt från klar himmel.

1958 störtades kungen och republik infördes, som under en följd av år präglades av instabilitet och återkommande militärkupper. Det arabsocialistiska Baathpartiet kom till makten 1968 och 1979 blev Saddam Hussein president och styrde landet med järnhand ända fram till den USA-ledda invasionen 2003.

Söndra och härska

Allt sedan Iraks bildande som enhetsstat har landets olika religiösa och etniska grupper ställts mot varandra. Söndra och härska har utgjort den styrande principen för alla som utövat – eller försökt utöva – central regeringsmakt i Bagdad. Länge åtnjöt landets sunnitiska minoritet en privilegierad ställning och gynnades på bekostnad av shiiter och kurder. I dag befinner sig i stället centralmakten under shiitisk kontroll och det jäser av missnöje i sunnidominerade områden, vilket berett vägen för extrema rörelser som Islamiska Staten, IS. Bagdads relation till den kurdiska regionala regeringen är likaså synnerligen ansträngd.

Folkens rätt till självbestämmande har hyllats i högtidstal ända sedan de franska och amerikanska revolutionerna. I realpolitiken har, däremot, denna avgörande princip för en hållbar internationell ordning ofta åsidosatts till förmån för den starkes rätt att forma utvecklingen. Allmängiltiga principer kännetecknas, emellertid, just av att de gäller för alla och det går således inte att hylla folkens rätt till självbestämmande och samtidigt i praktiken förneka kurder, palestinier, västsaharier och många andra folk rätten att själva bestämma sitt öde.

Ny riktning i Mellanöstern

Det 21:a århundradet kan bli till ett sekel för folkens självbestämmande och fredliga samexistens. Ja, bli till en hoppfull tid då vi tar itu med gemensamma utmaningar som klimathotet och äntligen gör upp med rasismens, våldets och krigets logik. En sådan ljusnande framtid förutsätter att utvecklingen i Mellanöstern, världens mest konfliktdrabbade region, tar en ny riktning. Och då krävs att omyndigförklarandet av hela folk upphör. Ett avgörande steg vore att omvärlden nu uttalar stöd för den folkomröstning som kurderna i irakiska Kurdistan deklarerat att de tänker genomföra och där de helst ser FN:s aktiva medverkan.

Folkomröstningsfrågan kommer att vara ja eller nej till självständighet, analogt med vad skottarna i september kommer att få ta ställning till. Sannolikt hade åtskillig blodspillan kunnat undvikas vid Jugoslaviens upplösning om folkomröstningar, istället för krypskyttar och etnisk rensning, fått avgöra utvecklingen. Låt oss dra lärdom av denna dyrköpta erfarenhet. Och låt oss solidariskt stödja folken i Irak, oavsett vilken form för samlevnad de väljer, på deras långa och svåra väg mot fred och frihet.

Valter Mutt (MP)

riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson

Annika Lillemets (MP)

riksdagsledamot

Jabar Amin (MP)

riksdagsledamot